Medmänniskan.

Tankar inför helgen
Trettonde söndagen efter trefaldighet
Medmänniskan.

I början på 1970 talet arbetade jag en sommar som sjukvårdsbiträde vid ett sjukhus i Stockholm.
Den då rådande arbetsmarknaden i Umeå trakten var inte så lysande för en nyutexaminerad
snickare. Därför tog jag det jobb som erbjöds mig som vårdbiträde på en avdelning där alla
patienter var svårt sjuka. Efter sommarens slut erbjöds jag jobb på sjukhusets snickeriavdelning
som jag genast tackade ja till.

För mig som ung oerfaren grabb, var omställningen från snickare till vårdbiträde väldigt frustrerande och
svår. Det var en helt ny värld som öppnades för mig att se alla dessa svårt sjuka människor som låg
hopkrupna i sina sängar.
En av de varmaste dagarna den sommaren bestämde jag mig för att rikta all min tid som jag hade över till
en enda patient. Det var en kvinna som doktorn sa, att för henne fanns inget mer att göra. Hon kom till vår
avdelning för att dö. När jag hörde doktorns dom, bestämde jag mig för att vid varje arbetspass jag hade,
skulle jag försöka att finnas där för henne, vid morgon och aftonbetsyren, att alltid vara den som matade
och satt vid hennes sida varje mat och fika rast. Jag tog hennes knotiga hand och bad tyst för henne, och
läste från någon skvallertidning om kändisar och maträtter. Jag som för bara ett år sedan hade kommit till
tro på Jesus som min frälsare och vän, ville ju så gärna att hon skulle få uppleva den trygghet som jag
själv kände. När vi anställdes som sommarvikarier fick vi klara direktiv att vi inte fick tala med
patienterna om vår tro, men jag tänkte att hon ska åtminstone få känna att det finns en person som har sett
henne, och har visat henne mänsklig omtanke och kärlek. För att göra en lång historia kort, blev det så, att
innan sommaren var slut och jag lämnade avdelningen för jobb i snickarverkstaden, körde hon omkring
på avdelningen själv i en rullstol och talade obehindrat med personalen. Hon som förut varit stum, stel
och döende var plötsligt på väg att bli utskriven från sjukhuset. Varför? Det enkla svaret är att hon mötte
en medmänniska som såg henne, hörde henne och tog sig ann henne.
Till helgen är det diakonins dag och rubriken är medmänniskan. I den gammaltestamentliga texten möter
vi Eved-Melek och tre oomnämnda personer som hjälper profeten Jeremia upp ur en brunn dit han slängts
på grund av sitt profeterande. Dessa fyra hjälps åt att dra upp Jeremia från den dyiga djupa brunnen.
Jag tycker att detta är en fin bild på diakoni eller medmänsklighet. Fyra personer hjälps åt för att rädda en
annan människa i en mycket svår situation. Diakonin handlar om att vara där, vara närvarande, behjälplig,
lyssnande. Det finns ett talesätt i den kristna församlingen och det är att ha ett diakonalt förhållningssätt i
alla lägen i livet.
Det som var kännetecknande för den första församlingen var deras diakonala hållning i alla lägen.
I församlingen fanns det människor från samhällets alla skikt. Där fanns änkor, fattiga, tjuvar, rika och
förnäma i en salig blandning där diakonin alltid hade en framskjuten plats.
Kvinnan jag fick hjälpa där i Stockholm hon tillfrisknade på grund av medmänsklig värme.
Tänk vad lite medmänsklighet kan göra med en människa. Ska du och jag, under veckan som kommer,
visa någon medmänniska lite extra omsorg?
I texten fanns det tre oomnämnda personer som hjälpte Jeremia upp ur brunnen. Kanske du är en sådan
anonym, oomnämnd hjälpande hand för någon i din närhet. Jag vill i Jesu namn få välsigna dig i den
uppgiften.

En skön helg önskar jag dig
Gösta Degerman
© 2017 Hortlax EFS Kontakt